Jag tycker en grej är väldigt kul, nej nu ljög jag, det är inte kul alls. Fast ändå ganska komiskt. Min stora första kärlek var otrogen med en av sina bästa tjejkompisar som jobbade på samma jobb, efter det har jag haft svårt att lita på folk, och att killarna jag träffat ska ha tjejkompisar, har varit väldigt svårt.

.. Sen nu när jag och mitt ex gjorde slut, fick jag reda på att han blev tillsammans med en av sina bästa tjejkompisar som även jobbar på hans jobb. Innan allt detta hände, har jag sagt att jag sett att nån av dem varit intresserade av varandra, men dem båda har bara nekat som gången innan, och snackat skit om varandra. Tror jag har en förbannelse över mig eller något..

När ska man ens kunna lita på någon? Man måste ju kunna ha tjej/killkompisar. Och som jag själv, har jag mest killkompisar och skulle aldrig ens röra någon. Bor med en killkompis nu, och många tror att vi är tillsammans eller håller på, men vi har aldrig ens rört varandra. Och det är så sjukt skönt att ha en sån relation, bara kompis och inget annat. Vi pratar om allt, killar tjejer och allting. Och så kommer det alltid vara. Mina vänner är bara vänner, inget annat. Tänk om folk kunde hålla sig till det? Visst att man kan utveckla känslor till sin kompis och få ett bra förhållande, men tänk på det innan ni skaffar förhållande med någon annan eller redan har det då, och ljug inte för varandra.. SÄG som det är.

/Less chey

Nu är det såhär, jag har haft fullt upp med att jobba. Det är mycket övertid hit & dit, även saker som händer privat, vilket gör att man helt enkelt inte pallar. Vänner har blivit besvikna på mig, för jag inte funnits där. Men om jag hade prioriterat vänner framför mig själv just NU, så hade jag nog fallit ihop. Det var längesen jag var såhär stressad, och har ont i magen varenda dag för att hinna med allt. Vaknar alltid med magont, för att både hinna med min familj, mina vänner, även mig själv. Är det så det ska vara? Det hoppas jag verkligen inte.

Mina närmaste vänner vet inte ens vad jag gått igenom de 2 senaste veckorna och hur dåligt jag mått pga vissa saker. Och ändå får man skit kastad på sig för man inte funnits där själv. FÖRUT va jag den personen som sket i mig själv, jag tog både pojkvän/vänner före mig själv, jag gjorde allt för dem. Fick jag nångång lika mycket tillbaka? Svar: Nej. Detta lärde jag mig för ungefär 1 år sedan, vilket har fått mig nu att börja tänka mer på mig själv. Kalla mig, ego, dålig vän osv. Men det är dig själv du ska leva med resten av livet, mår du inte bra kan du inte må bra med andra heller. 

Sen att man ser på facebook/instagram hur ens bästa vänner, kommer allt närmare andra personer och att man själv inte är lika viktig längre, det gör självklart ONT, men jag har väl mig själv allt skylla på? Eller allt som händer just nu som gör att jag inte orkar helt enkelt..

(Säkert massa stavfel i denna text, men skitsamma, ville bara skriva av mig lite...)
OCH.. Alla onödiga hat kommentarer raderas, så ingen idé att ens börja.

Igår såg jag på Återträffen med mamma & bror, den väckte många känslor i mig.

Lite kort om filmen:
"Tjugo år har gått sedan en grupp elever slutade grundskolan och det har nu blivit dags för en klassåterträff. Alla är dock inte inbjudna. Anna Odell är den före detta klasskamrat som inte blivit inbjuden. Hon var den som var utfryst och mobbad av sina klasskamrater i nio år "

Sedan söker hon upp dem här i klassen, och vissa är sig lika fortf, och skyller på henne att det är hennes fel att hon blev mobbad. En kille hade sagt när dem var små "Anna, kan du inte bara gå å dö, ingen skulle ändå bry sig." Och han skyller nu på att han var bara ett "barn" då.

Tycker detta är så sjukt hemskt, för det är vanligare än vad man tror... Och vissa tar faktiskt livet av sig pga mobbning, för dem orkar ej mer. Helt sjukt.

Jag minns att från mellanstadiet ända till 9an, så blev jag alltid retad för jag var så himla blyg, för jag var hon som aldrig sa något, men ingen visste hur dåligt jag mådde inombords, ingen visste att jag inte orkade mer. Jag skolkade från skolan. Men inte hjälpte det. Jag minns när jag redovisade för klassen, hur folk viskade och skrattade, å redovisa inför en klass som man är så obevkäm i var redan jobbigt, så detta blev ju ännu värre. Så fort man blev lämnad ensam med alla killar i klassen, gick dem på en, höll på "skojretades". Allt det här störde min skolgång, jag hade 8 igvarningar när jag gick i 8an. Jag trodde inte jag skulle ta mig igenom detta, men jag gick ut 9an med godkänt i alla ämnen iallafall.

Jag minns också mitt första förhållande i 8an som jag hade, det fick 2 tjejer reda på i min skola, och gjorde allt för att förstöra det. Dem gick å snackade skit om mig till min dåvarande pojkvän, och när han fick höra allt det, så tryckte han ner mig så hårt. Sa att jag va ful, hade inga vänner, var helt obetydelsefull osv. Det här fick mig att aldrig mer vilja släppa in någon, aldrig mer bli kär, för folk hittade mina svaga punkter på dirren, dessutom var jag rädd för att folk skulle fortsätta förstöra å säga saker om mig som inte var sanna. Jag minns också alla bitchblickar man fick i skolan av just dem två,. Jag undrar fortf, vad hade jag gjort dem egentligen? ..

Ja, jag kanske hade tur att jag inte blev så utsatt, så jag blev slagen eller liknande. Men detta var så sjukt jobbigt. Det är först nu jag äntligen kan prata om det. För idag är jag stark, idag vågar jag. Idag är jag lycklig,glad och social av mig. Aldrig mått så bra som jag gör nu. Jag är nöjd med livet. Men detta kommer fortfarande sitta med mig. Jag hoppas att mobbingen tar slut, att vissa barn är lite mer vettiga, och att föräldrarna förklara att det är FEL, samt att lärarna är mer uppmärksamma.

"Varför sparka på någon som redan ligger ner?"

Måste bara få ut lite ilska från mitt huvud.. Ni behöver ej läsa, detta är bara för mig egentligen.

Jag blir så sjukt trött på killar som ljuger. Jag känner 2 killar som nyligen varit otrogna mot sina tjejer, (Det är inte mina vänner, utan mer bekanta.) Har pratat med båda och sagt min åsikt att tjejen förtjänar att veta om det, sen kan hon göra sitt beslut om hon vill ha honom eller inte. Har jag fel eller? Alltså om jag inte hade fått reda på att min pojkvän hade varit otrogen, hade hela förhållandet varit en jävla lögn. Karma is a bitch, och sannigen kommer alltid fram. Bra citat som jag hoppas stämmer i detta fall. 

OCH kom inte med detta "Det man inte vet, lider man inte av" DEN som säger det i detta fall, kan fan brinna upp eller något. Blir så jävla lack! Och jag vet, detta är inte mitt problem eller jag ska ej lägga mig i. Men kan fan inte låta bli att inte bli upprörd över detta. Ni förstår nog varför jag reagerar så starkt på det dessutom. USCH.

Nej nu ska jag till gymmet och ta ut ännu mer ilska! CIAO

Det var en helt vanlig kväll. Förutom att han var på fest, personalfest. Och jag var hemma som vanligt. Satt alltid hemma och väntade på honom. Jag visste att på personalfesten var det en tjej som jag länge oroat mig över, men som han har skrattat bort och sagt att hon är ful och är ingenting i hans ögon. Redan 2 veckor innan den här kvällen kollade han djupt in i mina ögon och sa "Jag skulle aldrig kunna vara med någon annan när jag har dig, skulle aldrig kunna vara otrogen" Och just i det ögonblicket, allt kändes så himla äkta när han sa det.

Tillbaka till kvällen - En bild kom upp på facebook, på dem två, väldigt närgående var dem. En klump i magen och tårar i ögonen började jag ana något redan där. Men jag sa åt mig själv att skärpa mig, klart man ska få ta kort med sina vänner och ha lite kul. Det visade sig bara att vi tyckte kul var två olika saker.

Jag hörde inte något från honom på hela kvällen, eller natten. Jag ringde några hundra gånger. Inbillade mig att något hemskt hade hänt därför han inte svarade.

Jag vaknade tidigt nästa morgon, slängde på mig en tröja och ett par shorts. Tog busskortet och var på väg att gå, då jag hör mamma ropa "Vart ska du?!" Jag ska till X han har inte svarat på hela natten, jag måste dit. Jag hörde hur orolig hon blev och sa att hon skulle skjutsa mig så jag slapp åka ensam. 

Det visade sig att han inte var hemma, han var hos sin moster, där vi skulle fått bo ensamma i en hel vecka. Jag gick ut från bilen med en klump i magen. Knackade på dörren. Ingen öppnade. Knackade ännu mer. Jag hör någon från trappen komma. Han öppnar. Där står han i shorts med bar överkropp.

Jag frågar om jag får komma in. Han säger genast nej. Just i denna sekund förstår jag. Hon är där. Jag frågar om hon är där inne. Han svarar ja. Jag får panik och tror genast det värsta och han blir arg för att jag tror något sånt om honom. Och säger bara att HON tog hand om honom över natten för han var så full osv. I det här läget har jag redan börjat slå på honom och försöker komma innanför dörren. Då kommer mamma ut från bilen för hon hade hört smällar, sa hon. Jag berättade genast vad som hänt och att han faktiskt inte var otrogen. Mamma var säker på sin sak och ställde honom rakt mot väggen och fick honom att erkänna. Ja, han hade varit otrogen.

Där sprack hela min värld. Först kom ilskan fram och jag slogs och knuffade honom och gjorde allt för att få komma in och slå ihjäl tjejen. Jag lyckades inte. Jag sprang därifrån. Kan lova att om det hade varit en tågstation där hade jag varit död nu, eller en motorväg. För jag sprang rätt ut på vägen, inget hopp, ingenting kvar. Vad skulle jag göra nu? Han var ju hela min värld? Jag levde ju för honom? Vad är det här, det här händer bara i filmer inte i verkligheten. Tusen tankar snurrade när jag sprang iväg. Jag ramlade ihop och höll på att spy. Kunde inte andas, kunde inte få fram något ord alls. 

Han sprang efter mig och bärde mig tillbaka. Jag var fortfarande fast vid att jag skulle in genom den där förbannade dörren. Men lyckades inte, nu bärde mamma bort mig och sa att vi skulle åka därifrån och lämna svinen. Jag gick motvilligt med på det, fast jag så gärna hade velat vara kvar och gjort illa dem båda.

Jag sa samma ord på gång, jag andades knappt, jag grät och grät och grät. Skakade. Slog mig på bilen för att känna något annat just i den sekunden. Ingenting hjälpte. Åt sedan inte på 2 veckor, aldrig mått så dåligt i hela mitt liv.