Jag vill verkligen hitta den rätta för mig. Någon som kan förstå mig, förstå det jag gått igenom och när han väl förstår det måste han kunna respektera det. Jag vill hitta någon som inte ger upp pågrund av ett bråk, utan tar lärdom av det och hittar lösningar istället för att bara se problemen. Jag vill kunna säga vad jag känner, utan att få höra att jag är helt dum i huvudet. Jag vill hitta min soulmate. Jag vill att båda ska ge varann 100% ren kärlek, bygga upp en tillit till varandra så båda mår bra och är trygga. Jag vill höra små saker som att jag är söt eller vilken fin människa jag är. Jag vill ha allt det där. Jag är säker på att min soulmate finns där ute nånstans.

Det är bara svårt när man ser alla andra är så lyckliga med sin älskade och verkligen verkar ha hittat rätt, redan i min ålder. Runt 20+. Jag blir avundsjuk men också lycklig av att se sånt. Kärlek är en fin sak. Även fast jag gått igenom hemska saker inom det är kärlek det finaste som finns. Kärlek är bäst när det är bra. Jag älskar kärleken. 

Jag skall ta en paus. En paus från män, för av någon anledning faller jag alltid, alltid för fel killar. Och jag faller hårt, varje gång eftersom jag är en känslomänniska. Långsamt börjar jag fundera på om det kanske är min självkänsla jag borde jobba på. Det är faktiskt inte alltid karlarnas fel, för de är inte alltid oärliga och spelar med mina känslor.

Vissa av dem är ärliga, det är bara det att vi aldrig känner likadant.

"Jag har lätt för att låta känslorna rusa iväg"

 

Jag är en känslomänniska och har alltid varit det. Jag har lätt för att låta känslorna rusa iväg. Jag förälskar mig alldeles för lätt och tar åt mig av saker och ting för snabbt. Och jag är väl medveten om det.

 

På senaste tiden har jag börjat fundera allt mer på mig själv. Vad vill jag egentligen och hur skall jag nå mitt mål i livet? Hur skall jag klara mig själv? Det måste ju finnas någon strategi för att leva ensam.

Kanske är det som Carrie i Sex and the city säger, ”was I addicted to the pain, the exquisite pain of wanting someone so unattainable?”.

"Käftsmäll rakt in i hjärtat"

Av någon anledning utsätter jag mig gång på gång på gång för samma elaka smärta, samma elaka käftsmäll rakt in i hjärtat. Men jag vet inte hur jag skall undvika det, jag vet inte hur jag skall komma loss från mitt destruktiva förhållande till mig själv.

Kanske är det så enkelt som att tiden läker alla sår. Kanske måste jag bara lära mig att vara ensam så länge jag kan, men frågan är vad som händer nästa gång jag blir förälskad. Kommer samma mönster upprepa sig då?

Jag vet inte, men vad jag däremot vet är att jag inte orkar längre och att jag måste bli stark själv och lära mig att få distans till mitt hjärta.

AV: Sofie Möller