Kärlek är verkligen en knepig sak. Extra knepigt för mig tror jag för allt jag varit med om. Jag har varit singel och levt livet och verkligen trivts som det ett bra tag nu.Tills man börjar träffa en kille, man tror det bara är en kul grej, men sen börjar båda känna mer. Det är väl då alla problem kommer, eller? Jag lät mig själv öppna mitt hjärta igen, känna kärlek, vara lycklig för stunden. Men vad händer i slutändan? Hjärtat blir krossat, man börjar såra varandra, det är aldrig ens fel att det blir som det blir, det har jag lärt mig med åren. Det är två i hela historian. 

Och det värsta är att jag verkligen försökte hålla emot i början, men sen blev det som det blev. Jag tänkte, jag är ju lycklig och glad med honom, varför ska jag inte ba släppa på allt och låta det gå som det går? Jo jag gjorde ju det, och allt precis allt gick åt helvete. Man börjar bråka om skitsaker, man börjar bry sig mer om den andra, man missförstår saker, man börjar bråka, man startar onödigt drama. Men jag känner ju också, om jag blir ledsen om jag får ont i mitt hjärta, måste jag väl ändå få säga det utan att han ska bli sur? 

Skriver ju bara massa blä just nu, vet att han ändå inte kommer läsa det här. Men ville ändå få ut lite av det jag känner, för det kommer inte försvinna på en dag som han tror..

Jag tycker en grej är väldigt kul, nej nu ljög jag, det är inte kul alls. Fast ändå ganska komiskt. Min stora första kärlek var otrogen med en av sina bästa tjejkompisar som jobbade på samma jobb, efter det har jag haft svårt att lita på folk, och att killarna jag träffat ska ha tjejkompisar, har varit väldigt svårt.

.. Sen nu när jag och mitt ex gjorde slut, fick jag reda på att han blev tillsammans med en av sina bästa tjejkompisar som även jobbar på hans jobb. Innan allt detta hände, har jag sagt att jag sett att nån av dem varit intresserade av varandra, men dem båda har bara nekat som gången innan, och snackat skit om varandra. Tror jag har en förbannelse över mig eller något..

När ska man ens kunna lita på någon? Man måste ju kunna ha tjej/killkompisar. Och som jag själv, har jag mest killkompisar och skulle aldrig ens röra någon. Bor med en killkompis nu, och många tror att vi är tillsammans eller håller på, men vi har aldrig ens rört varandra. Och det är så sjukt skönt att ha en sån relation, bara kompis och inget annat. Vi pratar om allt, killar tjejer och allting. Och så kommer det alltid vara. Mina vänner är bara vänner, inget annat. Tänk om folk kunde hålla sig till det? Visst att man kan utveckla känslor till sin kompis och få ett bra förhållande, men tänk på det innan ni skaffar förhållande med någon annan eller redan har det då, och ljug inte för varandra.. SÄG som det är.

/Less chey

" Man glömmer aldrig sin första kärlek, hur illa det än slutade " - 

"Alla mina vänner säger att jag är mycket mer öppen, gladare och lyckligare nu utan honom. Det känns verkligen! Sommaren kommer bli grym med alla nya & gamla vänner man fått/fått tillbaka! <3 "

Och oj vilken sommar jag haft. Jag har kommit så fina människor nära. Det bästa med hela sommaren är nog den nya trion, jag David och Linus. Dem är som min familj nu, ni har en stor plats i mitt liv och det vet ni (även fast ni kan vara rikitgt jobbiga ibland och retas med mig) Sen ni andra vet vilka ni är. Denna sommaren var riktigt jävla grym, och jag kan bara tänka mig nästa sommar, med alla utomlandsresor som väntar! Och även alla galna utekvällar, längtar redan. Livet är hundra gånger bättre på sommaren, speciellt med fina vänner.

   

Det var en helt vanlig kväll. Förutom att han var på fest, personalfest. Och jag var hemma som vanligt. Satt alltid hemma och väntade på honom. Jag visste att på personalfesten var det en tjej som jag länge oroat mig över, men som han har skrattat bort och sagt att hon är ful och är ingenting i hans ögon. Redan 2 veckor innan den här kvällen kollade han djupt in i mina ögon och sa "Jag skulle aldrig kunna vara med någon annan när jag har dig, skulle aldrig kunna vara otrogen" Och just i det ögonblicket, allt kändes så himla äkta när han sa det.

Tillbaka till kvällen - En bild kom upp på facebook, på dem två, väldigt närgående var dem. En klump i magen och tårar i ögonen började jag ana något redan där. Men jag sa åt mig själv att skärpa mig, klart man ska få ta kort med sina vänner och ha lite kul. Det visade sig bara att vi tyckte kul var två olika saker.

Jag hörde inte något från honom på hela kvällen, eller natten. Jag ringde några hundra gånger. Inbillade mig att något hemskt hade hänt därför han inte svarade.

Jag vaknade tidigt nästa morgon, slängde på mig en tröja och ett par shorts. Tog busskortet och var på väg att gå, då jag hör mamma ropa "Vart ska du?!" Jag ska till X han har inte svarat på hela natten, jag måste dit. Jag hörde hur orolig hon blev och sa att hon skulle skjutsa mig så jag slapp åka ensam. 

Det visade sig att han inte var hemma, han var hos sin moster, där vi skulle fått bo ensamma i en hel vecka. Jag gick ut från bilen med en klump i magen. Knackade på dörren. Ingen öppnade. Knackade ännu mer. Jag hör någon från trappen komma. Han öppnar. Där står han i shorts med bar överkropp.

Jag frågar om jag får komma in. Han säger genast nej. Just i denna sekund förstår jag. Hon är där. Jag frågar om hon är där inne. Han svarar ja. Jag får panik och tror genast det värsta och han blir arg för att jag tror något sånt om honom. Och säger bara att HON tog hand om honom över natten för han var så full osv. I det här läget har jag redan börjat slå på honom och försöker komma innanför dörren. Då kommer mamma ut från bilen för hon hade hört smällar, sa hon. Jag berättade genast vad som hänt och att han faktiskt inte var otrogen. Mamma var säker på sin sak och ställde honom rakt mot väggen och fick honom att erkänna. Ja, han hade varit otrogen.

Där sprack hela min värld. Först kom ilskan fram och jag slogs och knuffade honom och gjorde allt för att få komma in och slå ihjäl tjejen. Jag lyckades inte. Jag sprang därifrån. Kan lova att om det hade varit en tågstation där hade jag varit död nu, eller en motorväg. För jag sprang rätt ut på vägen, inget hopp, ingenting kvar. Vad skulle jag göra nu? Han var ju hela min värld? Jag levde ju för honom? Vad är det här, det här händer bara i filmer inte i verkligheten. Tusen tankar snurrade när jag sprang iväg. Jag ramlade ihop och höll på att spy. Kunde inte andas, kunde inte få fram något ord alls. 

Han sprang efter mig och bärde mig tillbaka. Jag var fortfarande fast vid att jag skulle in genom den där förbannade dörren. Men lyckades inte, nu bärde mamma bort mig och sa att vi skulle åka därifrån och lämna svinen. Jag gick motvilligt med på det, fast jag så gärna hade velat vara kvar och gjort illa dem båda.

Jag sa samma ord på gång, jag andades knappt, jag grät och grät och grät. Skakade. Slog mig på bilen för att känna något annat just i den sekunden. Ingenting hjälpte. Åt sedan inte på 2 veckor, aldrig mått så dåligt i hela mitt liv.