Igår såg jag på Återträffen med mamma & bror, den väckte många känslor i mig.

Lite kort om filmen:
"Tjugo år har gått sedan en grupp elever slutade grundskolan och det har nu blivit dags för en klassåterträff. Alla är dock inte inbjudna. Anna Odell är den före detta klasskamrat som inte blivit inbjuden. Hon var den som var utfryst och mobbad av sina klasskamrater i nio år "

Sedan söker hon upp dem här i klassen, och vissa är sig lika fortf, och skyller på henne att det är hennes fel att hon blev mobbad. En kille hade sagt när dem var små "Anna, kan du inte bara gå å dö, ingen skulle ändå bry sig." Och han skyller nu på att han var bara ett "barn" då.

Tycker detta är så sjukt hemskt, för det är vanligare än vad man tror... Och vissa tar faktiskt livet av sig pga mobbning, för dem orkar ej mer. Helt sjukt.

Jag minns att från mellanstadiet ända till 9an, så blev jag alltid retad för jag var så himla blyg, för jag var hon som aldrig sa något, men ingen visste hur dåligt jag mådde inombords, ingen visste att jag inte orkade mer. Jag skolkade från skolan. Men inte hjälpte det. Jag minns när jag redovisade för klassen, hur folk viskade och skrattade, å redovisa inför en klass som man är så obevkäm i var redan jobbigt, så detta blev ju ännu värre. Så fort man blev lämnad ensam med alla killar i klassen, gick dem på en, höll på "skojretades". Allt det här störde min skolgång, jag hade 8 igvarningar när jag gick i 8an. Jag trodde inte jag skulle ta mig igenom detta, men jag gick ut 9an med godkänt i alla ämnen iallafall.

Jag minns också mitt första förhållande i 8an som jag hade, det fick 2 tjejer reda på i min skola, och gjorde allt för att förstöra det. Dem gick å snackade skit om mig till min dåvarande pojkvän, och när han fick höra allt det, så tryckte han ner mig så hårt. Sa att jag va ful, hade inga vänner, var helt obetydelsefull osv. Det här fick mig att aldrig mer vilja släppa in någon, aldrig mer bli kär, för folk hittade mina svaga punkter på dirren, dessutom var jag rädd för att folk skulle fortsätta förstöra å säga saker om mig som inte var sanna. Jag minns också alla bitchblickar man fick i skolan av just dem två,. Jag undrar fortf, vad hade jag gjort dem egentligen? ..

Ja, jag kanske hade tur att jag inte blev så utsatt, så jag blev slagen eller liknande. Men detta var så sjukt jobbigt. Det är först nu jag äntligen kan prata om det. För idag är jag stark, idag vågar jag. Idag är jag lycklig,glad och social av mig. Aldrig mått så bra som jag gör nu. Jag är nöjd med livet. Men detta kommer fortfarande sitta med mig. Jag hoppas att mobbingen tar slut, att vissa barn är lite mer vettiga, och att föräldrarna förklara att det är FEL, samt att lärarna är mer uppmärksamma.

"Varför sparka på någon som redan ligger ner?"