Idag så saknade jag dig. Lite. Tänkte på när vi låg hemma i sängen och bara skämtade om allt och grät av skratt tillsammans. Alla konstiga grejer vi gjorde, som när vi pussades och gjorde konstiga ljud med munnen samtidigt. Så sa vi, "tänk om nån skulle se oss nu".. Det är sjukt, jag kunde verkligen vara mig själv till 100% och vara helt cp och konstig och visste att du fortfarande älskade mig för den jag var. 

Nu för tiden tänker jag sällan på allt dåligt vi hade, utan ser mer allt det bra. Det fina vi fick uppleva. Allt det roliga. Varför tjatar alla hela tiden att tänka på allt negativt? Jo kanske för att man ska glömma och gå vidare. Men jag tänker bara på det bra nu. Vi hade en fin tid tillsammans, som ingen kan ta bort. Man kan radera allt, men inte minnerna. 

Jag funderade länge på om jag ens skulle våga posta det här, jag vet ju inte om du läser. Men jag hoppas du inte gör det, för jag vill ingenting med denna text. Ville bara skriva av mig. Och att det är okej att sakna.

! Snälla gott folk, misstolka INTE den här texten nu (!)