Ska jag vara ärlig, blir jag bara mer och mer besviken på folk. Och tappar hoppet om alla. Just nu är jag sjukt besviken på en så kallad vän, och han vet redan om det. Jag vet själv att jag är en jävligt bra vän, jag ställer alltid upp och skulle inte ens tvivla på att åka hem till en vän mitt i natten för den mår skit. Det är nog det som är felet, jag ger för mycket.

Förutom dem deppigheterna, så satsar jag stenhårt på gymmet nu. Igår blev det träning morgon & kväll. Samma nu, ska strax te gymmet och skippar utgång today. Men imorgon kommer en fin vän från Göteborg (Som jag dock aldrig träffat..) så då blir det utgång! Får väl köra extra hårt idag då... Ehe.