Det är som att man jagar smärtan. Man vet att den finns där och man liksom sträcker sig efter den och tar tag i den och klämmer åt den. Varför? Det är som att man jagar allt som man vet sårar en själv.

Varför inte bara låta en vara lycklig? Iaf en stund, kanske för man inte låter sig själv vara lycklig? Man tror att man ständigt ska ha den där smärtan som gnager i en, för man är van med den.

Det är bara så sjukt. Alltid samma grej.