Att bli bedragen.

Hittade denna text här; Känner igen mig så himla mycket.. Det hände för längesen nu, men sår tar tid att läka. Får typ tårar när jag läser detta, så sjukt hemskt...

"Mina ben viker sig under mig. Jag sjunker ner på hallgolvet och plötsligt känner jag paniken komma. Jag börjar skrika, gråta och slå. Jag börjar riva mig på bröstet i ett desperat försök att slita bort smärtan i mitt hjärta. Tusentals knivar skär där inne och gör såren allt djupare.Det här händer inte mig. Det här händer på film, i böcker, det händer andra människor, det här händer inte mig. Jag lovade mig själv att det här aldrig skulle hända mig. 

 

Till sist kryper jag ihop i fosterställning och håller om mina knän så hårt att jag inte kan andas, än mindre skrika. Det jag inte kan hindra är tårarna och jag låter dem rinna. Frågar rakt ut i luften varför jag inte kan få bryta alla ben i hela kroppen hellre än att ligga här på golvet med ett brustet hjärta och den psykiska tortyr som det medför. 

 

Några dagar tidigare hade jag konfronterat honom, frågat honom om han var otrogen, alla tecken fanns liksom där. Jag glömmer aldrig när han tittade mig i ögonen och sa att han aldrig skulle kunna vara otrogen mot mig, att det skulle göra för ont, att han älskade mig mer än allt och att han aldrig någonsin skulle klara sig utan mig och jag klarade mig inte utan honom. Jag valde att tro honom, att blunda för vad jag egentligen visste var sant.  

 

Det där sveket, de där lögnerna. Gångerna jag gråtit mig till sömns i hans famn, gångerna han skrikit på mig och sparkat bort mig från sängen för att han ”inte orkar med dessa löjligheter och att han aldrig skulle vara otrogen, att jag var dum i huvudet som ens misstänkte det”

 

Jag älskade honom mer än vad mitt hjärta klarade och jag hade utan att överdriva gjort precis allt för den killen. Han var det bästa som någonsin hänt mig och jag blundade för hur han behandlade mig. Jag säger inte att jag var felfri, långt ifrån men det han gjorde mot mig framkallade en smärta så stor att jag inte kunde hantera den. 

 

Allt jag någonsin krävde ur vårt förhållande var ärlighet. Modet att säga sanningen. Jag sa alltid att det är svårare få höra något i efterhand, från någon utomstående. Därför skulle vi vad som än kunde hända vara ärliga, för att kunna förlåta och jobba på våra misstag. 

 

Den dagen jag fick reda på det där chockerande sveket stannade allting upp. Jag förstod att jag inte längre kunde blunda, att jag var tvungen att släppa taget. Det var mitt livs hårdaste beslut någonsin och jag förstår än idag inte hur jag kunde ha styrkan till att avsluta förhållandet med en kille som jag älskade så otroligt mycket, den killen som lärde mig vad kärlek var, den kille som var min första stora kärlek. "


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0