Efter 3-4h med att kolla flyg, jämföra vad som är billigast, till att det inte funkar att beställa, priserna höjs, osv osv. Så har jag nu ÄNTLIGEN bokat!! Den 11 oktober sitter jag på planet på väg ner. Shet alltså.

Nu är det bara massa annat som ska fixas innan, och jag är som vanligt stressad fast jag har mycket tid på mig. Men det är jag i ett nötskal. 

Nu tänkte jag blogga för en gångs skull! Jag ska berätta lite om läget.

När jag kom hem från turkiet, kände jag att jag inte riktigt hade något att komma hem till, och jag mår ju så jävla bra i värmen.. Så jag började fundera på att jobba utomlands kanske skulle va en rolig grej. Bara en tanke sådär, var lite feg i början för att ta tag i det förens efter några dagar.

Då såg jag en bekant på Facebook som sökt ett jobb i Spanien så jag tog kontakt med denna person och frågade lite. Sen var jag i full gång och sökte massor av jobb. (Telefonsäljarjobb) Efter nån dag ringde dom upp, jag fick en intervju via skype med videosamtal. Jag var såååå inte beredd på det och alla som känner mig vet att jag hatar att visa mig i cam. Att träffa någon face to face inga problem, men just webbcam. Usch! Men det var bara att görat. 

Dagen efter ringde dom mig, jag fick alltså jobbet. "Det var en självklarhet att välja dig". Asså ni anar inte hur glad jag blev, lyckan. Alla känslor kom på en gång. Jag ska alltså göra detta. Flytta till ett främande land, klara mig på helt egen hand, skapa nya kontakter, börja på ett nytt jobb. Mycket förändringar men såååå taggad!

Jag vill verkligen hitta den rätta för mig. Någon som kan förstå mig, förstå det jag gått igenom och när han väl förstår det måste han kunna respektera det. Jag vill hitta någon som inte ger upp pågrund av ett bråk, utan tar lärdom av det och hittar lösningar istället för att bara se problemen. Jag vill kunna säga vad jag känner, utan att få höra att jag är helt dum i huvudet. Jag vill hitta min soulmate. Jag vill att båda ska ge varann 100% ren kärlek, bygga upp en tillit till varandra så båda mår bra och är trygga. Jag vill höra små saker som att jag är söt eller vilken fin människa jag är. Jag vill ha allt det där. Jag är säker på att min soulmate finns där ute nånstans.

Det är bara svårt när man ser alla andra är så lyckliga med sin älskade och verkligen verkar ha hittat rätt, redan i min ålder. Runt 20+. Jag blir avundsjuk men också lycklig av att se sånt. Kärlek är en fin sak. Även fast jag gått igenom hemska saker inom det är kärlek det finaste som finns. Kärlek är bäst när det är bra. Jag älskar kärleken. 

Jag skall ta en paus. En paus från män, för av någon anledning faller jag alltid, alltid för fel killar. Och jag faller hårt, varje gång eftersom jag är en känslomänniska. Långsamt börjar jag fundera på om det kanske är min självkänsla jag borde jobba på. Det är faktiskt inte alltid karlarnas fel, för de är inte alltid oärliga och spelar med mina känslor.

Vissa av dem är ärliga, det är bara det att vi aldrig känner likadant.

"Jag har lätt för att låta känslorna rusa iväg"

 

Jag är en känslomänniska och har alltid varit det. Jag har lätt för att låta känslorna rusa iväg. Jag förälskar mig alldeles för lätt och tar åt mig av saker och ting för snabbt. Och jag är väl medveten om det.

 

På senaste tiden har jag börjat fundera allt mer på mig själv. Vad vill jag egentligen och hur skall jag nå mitt mål i livet? Hur skall jag klara mig själv? Det måste ju finnas någon strategi för att leva ensam.

Kanske är det som Carrie i Sex and the city säger, ”was I addicted to the pain, the exquisite pain of wanting someone so unattainable?”.

"Käftsmäll rakt in i hjärtat"

Av någon anledning utsätter jag mig gång på gång på gång för samma elaka smärta, samma elaka käftsmäll rakt in i hjärtat. Men jag vet inte hur jag skall undvika det, jag vet inte hur jag skall komma loss från mitt destruktiva förhållande till mig själv.

Kanske är det så enkelt som att tiden läker alla sår. Kanske måste jag bara lära mig att vara ensam så länge jag kan, men frågan är vad som händer nästa gång jag blir förälskad. Kommer samma mönster upprepa sig då?

Jag vet inte, men vad jag däremot vet är att jag inte orkar längre och att jag måste bli stark själv och lära mig att få distans till mitt hjärta.

AV: Sofie Möller

Vet ni vad det skönaste är när man är ledsen? Att skriva av sig, jag kan sitta och skriva hur mycket som helst, orden tar aldrig slut. Jag har alltid varit bättre på skriva än att prata ut det jag känner. Jag har en privatblogg där jag går in lite då & då när jag vill skriva av mig. Ni skulle bli chockade av att läsa allt...

Nu har jag lämnat hemtjänsten, efter en härlig och även hård tid där ska jag nu gå vidare! Trodde inte det skulle vara så sorgligt att lämna. Men när man väl ska gå, det är då folk visar hur uppskattad man är. Och jag kommer sakna många av mina härliga kollegor och kunder. Jag har växt som person i detta jobb och det har gett mig så himla mycket. Men hemtjänsten är hård, det är mycket stress och jag känner att jag vill gå vidare och utvecklas nu.

Min nästa plan i jobb är att börja jobba på ett Psykatri i haninge. Jag har nästan alltid varit intresserad av just Psykatri, att jobba med människor som mår dåligt, kunna hjälpa dom. Kalla mig galen, men jag vill testa det här och se om det är min grej. Det värsta som kan hända är att jag får erfarenhet och inser att det kanske inte var min grej, men det återstår att se. Jag är sjukt taggad i vilket fall som helst!

Vila i frid fina <3

På senaste tiden har det hänt väldigt mycket. Min fina farmor gick bort för 1 månad sen ungefär.. Igår gick även hennes man bort, Roffe, min extra farfar kan man säga. Så nu hoppas jag dom får vila i frid tillsammans. Lika fina båda två. Så nu väntar en till jobbig begravning, men vad ska man göra. Livet är som det är, det gäller att ta vara på varenda stund, det tänker man inte på.

Annars så har jag varit sjuk i över 1 vecka nu, hostan är kvar och halsen ont, men måste jobba ändå, mår bättre än vad jag gjort iallafall. Har även sökt massa nya jobb, då jag knappt klarar mig med lönen här och jag behöver pengar till körkort, typ NU. Men det tråkiga är väl att jag kommit nära alla kollegor på jobbet nu och trivs väldigt bra med dom. Men så är det väl alltid. Vi får se hur det blir!

Om exakt 1 vecka fyller jag 23, då blir det fira med alla underbara vänner, ska bli sjukt kul! Längtar.

 

 

 

- Skaffa körkort
- Skaffa nytt jobb

- Komma igång med träningen igen, mår som bäst då.

Thats all, annars så ska jag ha det jävligt kul och njuta av varje lyckliga stund!

Kärlek är verkligen en knepig sak. Extra knepigt för mig tror jag för allt jag varit med om. Jag har varit singel och levt livet och verkligen trivts som det ett bra tag nu.Tills man börjar träffa en kille, man tror det bara är en kul grej, men sen börjar båda känna mer. Det är väl då alla problem kommer, eller? Jag lät mig själv öppna mitt hjärta igen, känna kärlek, vara lycklig för stunden. Men vad händer i slutändan? Hjärtat blir krossat, man börjar såra varandra, det är aldrig ens fel att det blir som det blir, det har jag lärt mig med åren. Det är två i hela historian. 

Och det värsta är att jag verkligen försökte hålla emot i början, men sen blev det som det blev. Jag tänkte, jag är ju lycklig och glad med honom, varför ska jag inte ba släppa på allt och låta det gå som det går? Jo jag gjorde ju det, och allt precis allt gick åt helvete. Man börjar bråka om skitsaker, man börjar bry sig mer om den andra, man missförstår saker, man börjar bråka, man startar onödigt drama. Men jag känner ju också, om jag blir ledsen om jag får ont i mitt hjärta, måste jag väl ändå få säga det utan att han ska bli sur? 

Skriver ju bara massa blä just nu, vet att han ändå inte kommer läsa det här. Men ville ändå få ut lite av det jag känner, för det kommer inte försvinna på en dag som han tror..